Gears Of War 3

Glider ut ur Stockholm med tåg, på väg mot småland där livet mitt en gång började. Där man lirade spel på Commodore 64, Sega master System, och ibland tjata tills någon i familjen hyrde Nintendo inne i grannbyn. Good times, good times.
Mörkret har lags sig, lampor från gator och hus skapar mysig stämning, tåget har perfekt hastighet för att de ska lamslå hjärnan, det är vackert, slowmostyle. När jag tittar ut genom mitt tågfönster, fantiserar jag om idyllen som finns där ute, inga hot vare sig underifrån eller från ovan. Man kan lätt slå på sin konsol o lira sina spel. Man vet att morgonsolen är inte långt borta.
Inte alls den världen GOW 3 bjuder på, där lever alla med skräcken att livet ska ta slut vid nästa fotsteg , raderas från den plats där allt började. Du vet inte om solen värmer ditt ansikte ännu en gång, eller om du blir strimlad till döds och kall för evigt.

Som sig bör, kör vi på Hardcore, den högsta svårighetsgraden tillgänglig, intensivt! Utmanande! Döden gjorde sitt avstamp fler gånger än vanligt, vilket är positivt, den hatiska känslan man känner när ”Game Over” gör sin grej över skärmen, tänder en gnista. Men tyvärr är hatet långt borta, uppgivenheten existerar inte, det behövs inte en halvtimmes spelande för att komma tillbaka där man dog. Det är förbannat skönt, men vill ändå nämna att blir lite mer spännande och utmanande, när man i bakhuvudet hör rösten: ”Fucka inte upp nu, du kommer inte palla spela om de här avsnittet igen”. Vet inte om jag har rätt att klaga på det sådana saker, men det känns som att lite av utmaningen i spelet försvinner om det endast behövs 30 sek för att komma tillbaka där man en gång blev massakerad till max. Vet att det finns människor där ute som gillar att spela spelen på ”Normal Mode”, att det inte är utmaning som drivkraften i för att sätta sig o spela, utan kanske de episka bossarna, berättelsen eller bara njuta av de olika mellansekvenserna. Jag brukar klaga på att spelen är för lätta, men kör man på hardcore tycker jag det ska kännas. De är ju ett enormt ord. Då borde det ha en enorm slagkraft också.

Gears of war världen går mot en ren kolllaps, ett virus sprider sig som en klassiskt löpeld, fort som fan med andra ord. Där går vi, med vapen upp till tänderna och plöjer bana efter bana. Hade svårt att hänga med i storyn i början, jag vet inte riktigt varför. Om det är  för att jag har en väldigt disträ personlighet, eller för att den är ett jävla sömnpiller. I vilket fall som helst så lyckades jag förstå allt när vi började närma oss slutet. Att Marcus pappa, helt plötsligt lever.(Alla trodde han dog i tvåan…alla) och nu börjar jakten för att hitta honom. Självklart behind enemy lines. Tröttaste storyn på länge, för ett sådant pampigt och stort spel förväntade jag mig mer. Vad är det då Gow serien har att erbjuda? Episka bossar har ju varit en röd tråd tycker jag, saknar det lilla extra som fanns i det 1:a och 2:a spelet. Det var lite mer av allt i tvåan. Lite mindre av allt i trean. Svaret blir alltså Gears of war har mindre att erbjuda än sina föregångare.

 

”Co-op/split screen” borde vara standard på alla Fps och Tps spel. Jag spelar gärna ett spel ensam, det är fantastastiskt att sätta sig o spela ett spel, det är ju ren magi om det är något utöver det vanliga. Det är inte där skon klämmer, sann glädje är den man delar, hur skönt det än är att vara ensam, är det inte ofta man skrattar högt, när man är just ensam. Det gör man när man vill dela med sig glädjen och genom den vägen sprida den. Att spela online är ju ett alternativ, tycker dock inte att det går att jämföra med delad skärm. Det blir som ni säkert upplevt, en helt annan känsla.

Byter ut betyg mot spelglädje då det har visat att jag inte försöker sälja spelet utan visa vad jag får ut av det.
Spelglädje:/5

Summering: Det är ett intensivt och underhållande spel om man vill ha action så finns det mycket av det. Bossarna i spelet var kanske för lätta, nästan . Det skulle heller inte skada ifall fler dykt upp. Storyn vilken hos mig spelar en stor roll för själva inlevelsen, var utan tvekan en av de sämre. Arsenalen i spelet var helt ok, inget utöver det man kunde förvänta sig. Ingen ”SHIT!” upplevelse.

Det finns en sekvens i spelet där man kör ubåt, de var sjukt onödig sekvens i spelet.

Spelakamratens tips: Har du spelat första och andra spelet, skit i att spela 3:an det är samma spel utan att vara episkt.

/Georgios

XCOM: Enemy unknown

2K games gick nyligen ut med att XCOM som skulle släppas 6 mars 2012 är uppskjutet till 2013. Det är otroligt synd, jag har längtat efter det. Men tur i oturen; det släpps inte samma vecka som ME3. Detta innebär även för min del att min planerade ”sitta hemma och spela XCOM”-semester ställs in.

Men Vi blir inte utan XCOM 2012 ändå! 2K annonserade att Firaxis kommer att skapa om XCOM: Enemy unknown. Ni läsa om detaljer och se bilder hos Game Informer.

Vad tror ni om XCOM: Enemy unknown och XCOM?

//Charlotta

Elva nätter före jul

Mina damer på herrar, vi har tillsammans med Bjendej Productions & Full Focus Film äran att stolt få presentera vår alldeles egna julfilm..

---

Plocka fram glöggen, pepparkakorna och skruva upp volymen, klicka sedan på play!

Längd: 8min 39sek

Kamera: Panasonic HVX200 med Nikon Letus 35-adapter.

Medverkande:
Victor Linnér – Dave
Annika Forslund Rimbleus – Lucia
Fredrick Rimbléus – Tomten
Andreas Willemol – Set assistent

Tack till:
Vi vill först och främst tacka Andreas Jendin på Mekaniken för bypass-konverteringen och det otroliga AE-arbetet. Vi vill även tacka Tobias Regnér på Studios Rental för filmtekniken. Stort tack till Chris för att vi fick låna ditt garage för en dag. Tack till Independent kostym för att vi fick låna revolvern och sist men inte minst tack till alla våra fans som följt oss under åren, ni vet vilka ni är! Det blev tyvärr ingen ytterligare julkalender men en snitsig rulle istället!

God jul från oss på Bjendej Productions, Full Focus Film och Shredder.se!

/Team Shredder

Homefront

Homefront är ett av spelen jag streckkörde när jag kom hem från Asien. Abstinensen från att inte haft en konsol vid min sida varje gång jag gått till sängs, utbröt i en spelkavalkad den dagen jag satte foten i min nya lya. Från ungefär 3-4 timmar i veckan på mitt Psp till 40-45 timmar på tre dagar, fantastiskt! ( Hände inte så mycket irl den helgen).
Det tog det inte så lång tid att klara Homefront, det är inget überlångt spel direkt, skulle tippa på att det tog mellan 4-6 timmar och det som vanligt, på svåraste tillgängligaste svårighetsgraden, något som var väldigt trist.

För mig blev det omöjligt att inte bli rejält upphetsad av introt till spelet. Nordkoreas ledare Kim Jong  den andre dör (nuvarande diktator), och efterträder gör hans son Kim Jun un. Han lyckas ena nord- och sydkorea och för att göra en lång historia till 2:53 min. Se klippet! (Det nya Korea belägrar Amerika, sevärt intro)

De första timmarna i spelet är förbannat roliga, dels för att de är mycket action och dels själva berättelsen. Även fast det är en bra handling skulle de inte skada att lägga ännu mer tyngd av grundidén, de skulle kunna spinna vidare på det här. Tror det ultimata för Homefront hade varit ifall man första banan hade börjat i en tidsperiod där kriget inte hunnit bryta ut i sådan utsträckning som den har när man väl börjar spela. Skapa ännu mera drama, mer film av det helt enkelt. På det sättet skulle spelet även ha längre speltid. Är det en spelupplevelse utöver det vanliga man söker, så är detta inte spelet du söker, man kan säga att det är som en perfekt söndagsrulle inte för avancerad men fortfarande värd att ta sig igenom.
Spelmässigt det är en rätt enformig upplevelse. Med det menar jag att det blir inte särskilt svårare ju längre fram man kommer i spelet, inte heller blir bossarna nämnvärt svårare. Det som sticker ut en aning är ett helikopteruppdrag som är ganska underhållande.

Jag är en sucker för detaljer, och stör mig mer än gärna på saker som känns ganska enkla att få in i ett spel vid den här eran av tv-spel, men som inte är med. Som exempel när man intar sniper rollen i ett spel, och det är ju standard att ha en snipersektion eller en sniperbana, på den här sortens spel, minst 90 % av spelen med skjutvapen har en sniperbana (helt taget ur luften) de vore så väldans mycket trevligare att skjuta någon i bakhuvudet, om själva geväret rörde lite på sig, (utmaning för fa-an) jag menar, man andas o försöker fokusera genom att hålla andan man kanske missar blir upptäckt dör efter typ 6 sekunder. Men här är man en robot, som kan stå o sikta på samma lilla öronsnibb i två timmar utan att tappa sikte. Trist! Man vill ändå kämpa lite för att döda. Som sagt småsaker. Annars är spelet detaljerat grafiskt sätt.

Har dock inte testat online ännu sen mitt internet är en urspårning utan dess like. Den väljer helt enkelt att koppla ner sig själv vid diverse störande tillfällen( typ jämt) och för att jag inte vill ha fler trasiga handkontroller så väljer jag att undvika bli frustrerad. Det är inte så att jag blir frustrerad när jag dör eller förlorar en match i spel som tennis eller fotboll eller skjuta för döda spel. Jag blir bara sjukt irriterad, frustrerad och till slut skitförbannad, när jag håller på att vinna och någon trött bredbandsleverantör förstör min blivande lycka. Fan!

Betyg: /5

För en summering av det hela är detta ett helt okej spel som inte varade mer än runt 5 timmar. För att vara en ockupation av Amerika är det väldigt svårt att se helheten under spelets gång. Då revolutionen utspelar sig i stort sätt på 3 banor. En liten stad, en bondgård och en bro (förenklat, trist nog fortfarande jävligt sant).
Har du några timmar över tills nästa realese du har längtat efter och du vet inte riktigt vad du skulle hitta på. Så köp det här spelet, de borde vara någorlunda prisvärt nu. För det är en bra fiction och något man vill se mer ut av i en uppföljare. Det är många som har kritiserat spelet för att vara för kort. Kommer det en uppföljare så hoppas man på mer speltid och en mer realistiskt sniper!

/Georgios

Sluta gejma och öppna din julklapp istället!

Ibland kan det vara svårt att slita sig ifrån favoritspelet men när det vankas julklappsöppning då jävlar!

Se klippet för att förstå vad jag pratar om..

/Fredrick